Jag har en vän, eller ja, jag är inte vän med henne längre, som jag inte kan hjälpa att jag är så sjukt avundsjuk på. Hennes liv har verkligen varit lätt och jo, det vet jag säkert. Hennes största problem var att hon inte blev bjuden på en viss fest, och för detta satt hon och bölade som att hennes värld hade gått under. Och där satt jag och bara var tyst medans kaoset virvlade i min hjärna. Hur det bara skrek där inne men inte nådde en endaste centimeter utanför huvudet.
Hon är vad man rätt och slätt kan kalla bortskämd. Fick en splitter ny cykel, moped och körkortet betalt och självklart en liten bil på det där. Och ja, enligt henne så ringde arbetsförmedlingen till henne och frågade om hon ville ha ett jobb. Självklart sticker det mig i ögonen. Som fan. Jag har liksom fått kämpa för varenda grej jag ville ha. Min enda nya cykel har jag köpt själv, i vuxen ålder, när andra människor i min ålder köpte bil. Ja, om man inte redan hade fått en då alltså ;P Och nu har min "ex-vän" köpt ett hus på mitt drömställe. Ja, jag sticker inte under stolen att JAG ÄR AVUNDSJUK.
Inget i mitt liv blev som jag hade tänkt mig. Det är u-svängar, rödlysen och stoppskyltar överallt. Ett speciellt beslut ångrar jag varje dag (och nej, det var INTE att jag hoppade av gymnasiet!) men det är sånt jag har fått lära mig att leva med. För 10 år sedan trodde jag att jag skulle bo i New York nu, men jag kom bara till Karlskrona. Jag bor 10 minuter bort med bil, från mitt hem där jag växte upp. Vad kan det va? 1 mil här i mellan? Men i en helt annan kommun i allafall ;) Det är ju inte direkt Soho, men Nättraby har väl också något att erbjuda...eller?