Ja, panik är verkligen det rätta ordet. Jag börjar få lite smått panik över att jag inte har ett jobb att gå till varje dag. Visst måste jag iväg varje dag för att vi har blivit tvingade av arbetsförmedlingen, men det är inget som hjälper mig till något jobb eller bättre ekonomi direkt... Denna dagen har varit så deppig. Vi har varit runt på ställen och i princip träffat folk som är i fas 3. Vad jag har förstått så är fas 3 den sista utvägen. Man får jobba på ideélla ställen. Är det när arbetsförmedligen har gett upp hoppet om att kunna hjälpa en hitta ett jobb? Så som arbetsförmedligen funkar idag är jag inte förvånad över att dessa stackare som är i fas 3 faktiskt nästan har gett upp.
Och när jag kom hem var Fredrik depp. Och arg, fast inte på mig. Hans lillebror ska få sitt körkort betalt. Dem betalade inte för Fredriks. Han vill inget hellre än att ta körkort. Det är så jävla orättvist att en del får en bättre start i sitt unga vuxna liv bara för att föräldrar kan ge dem vad dem behöver. Jag som inte har haft den turen att kunna få det har liksom hamnat efter. Långt efter.
Om 4 dagar kan jag anställas med "Nystarts jobb", dvs att eventuella arbetsgivare inte behöver betala arbetsgivaravgift (tror jag?) och så får dem typ bidrag för mig? Hur som helst, känns inte som det kommer dyka upp nåt bara för det. Haha anar jag en bitter ton idag? Kan bli så när allt man ätit är ett ägg (inte gulan, urk) till frukost samt kvällsmat nu precis.. kroppen fattar ingenting, och ja kroppen=jag. Bättring. Gör om gör rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar