Funderingar och fumliga formuleringar

Bered er på ett långt inlägg. Jag känner det i fingrarna ;P

Jag satt och tänkte lite på mig själv förr och mig själv nu. Det är inte utan att jag släpper iväg en lite suck. Jag hade planer och drömmar om hur min framtid skulle se ut. Jag klarade av det mesta som livet kastade i ansiktet på mig. Under den tiden då jag var "jag", var jag hög nästan hela tiden. Nej, inte på någon drog, utan på mitt liv. Det var spännande. Det var lite förbjudet. Helgerna var som långa äventyr och skolveckorna var bara transportstreckor från helg till helg.

Jag blonderade mig. Jag hade urringningar ner till fötterna i princip (haha, något som kanske inte var SÅ vackert..) och jag gjorde som jag själv ville. Och varje helg fick jag kämpa för att få åka på barnbiljett. Jag var 14 och gränsen för "barn" gick vid 18. Jag våldgästade min 9 år äldre storebrors fester, nån gång även tillsammans med basisten i hans band ;) Men någonting hände. Bland alla dem där nya människorna jag träffade fanns HAN med stort H. Fredrik svepte omkull mig totalt en kväll i mitten av juni när jag var 14 år. Sen dess har det vart vi. Det kommer alltid vara vi.

Visst, min karriär har väl inte direkt gått som jag ville. Den har inte gått alls helt enkelt. Visst, jag gick inte klart gymnasiet, men det är de många som inte har gjort heller. Just där och då klarade jag inte mer. Jag klarade inte sätta ena benet utanför sängen äns. Jag hade behövt hjälp då, men jag var så fixerad vid att dölja det och inte visa mig svag. Och jag hade distans till det på något sätt, för den personen jag försökte dölja, var ju inte jag i allafall... Allt jag kan tänka på är den där lappen som låg där på köksbänken en dag. Den där lappen som kastade omkull allt jag visste. Den kastade omkull den jag var och stora delar av mitt liv kändes fejk. Men jag är glad att lappen låg där också på ett sätt. Jag bara önskar att den skulle legat där mycket tidigare. Jag har knappt berättat för någon varför jag "försvann". 2 stycken. När jag är redo kan jag nog glänta på det där locket igen.

Tack vare att jag inte gick klart mitt sista år har jag träffat fantastiska människor som betyder mycket var och en på olika sätt. Jag är verkligen starkare och jag har växt i min person och vågar ta för mig mer. Jag håller på att bli den jag ska vara. Det är bara några få inställningar till som krävs.

Dåtid. Här hade jag precis träffat Fredrik. Jag var inte så nere då, det är bara en pose! (Haha ja, jag är verkligen en poser!)

Här var typ en vecka innan jag träffade F.
När kortet togs hade jag precis kommit hem från
min skolavslutning i 8:an. Och för mina tränade ögon (eller för att jag vet...)
så ser jag mina rosa lösslingor bak i toffsen!

Och nutid! I min nya lägenhet. I vår nya lägenhet rättare sagt.
Visst är kortet fördelaktigt men jag har ändå inte retuscherat det.
Blir man fin från någon vinkel, då tycker jag man ska ta kortet i den vinkeln!

Och denna måste jag bara bjuda på.
Av någon anledning är det Fredriks favoritkort (?)